Gran Canaria ... tid för reflektion

Lägg till bildtext

När kroppen säger stop, ångest och lite nytt ..

Olá

Då var man tillbaka på jobbet igen efter 3 veckors sjukskrivning. Axlar och nacke protesterade direkt. Har haft huvudvärken från hell sedan i fredags, började arbeta i torsdags.

Jag som dessutom börjat träna regelbundet medans jag var sjukskriven, fått in en härlig rutin. Sprungit i snitt 2 mil i veckan :) ... eller ... sprungit och sprungit *asg* ... joggat ;)




MEN :D ... det som är positivt under min sjukskrivning är att jag har hunnit reflektera vad jag vill göra med mitt liv.

Mer info kommer senare i veckan, kan inte säga mer nu :).

Nu är det snart också dags för julens resa ... det blir en liten avslappnande tripp till El Gran Canaria.
Inte så exotiskt men sååå välbehövligt.
Känns som en skön plats att ladda om och starta om.

Det som är positivt med sjukskrivningen är iaf att ångesten faktiskt är borta mer eller mindre. Känns väldigt skönt att slippa ha trycket över bröstet och att det går att andas normalt.
Ni som själva har haft svår ångest och panik ångest vet vad jag pratar om ... det är fasen inte roligt alltså! Man vill bara vända ut och in på sig själv för att det skall försvinna, den hemska känslan som äter upp en inifrån. Alla ljud, alla måsten, alla krav blir så fruktansvärt jobbiga så man får ingeting gjort. Sitter och gråter i ett hörn är ungefär det man orkar med.
Telefonen ringer och man har lust att bara kasta ut den genom fönstret så den kan sluta låta ... orkar inte prata med någon, orkar inte träffa någon. Jobbigast är nog när man märker att orken har varit borta i 1,5 år men man har ändå kämpat på och tänker att det går över, det blir bra till våren, till sommaren när solen och värmen kommer ... men nä ... inte då heller kommer orken tillbaka, jag är bara så sjukt trött. Får aldrig sovit ut känns det som, man sover men kroppen vilar inte ... det är ju det som är problemet här... kroppen vilar inte som den ska.

Jobbigast är ju när man märker att vännerna behöver en och de inte riktigt är med på att man inte orkar ... det är liksom mer än bara ångest. Det är som att all kraft sugits ut ur kroppen och är så långt bort det bara går ... känns som det kommer ta en evighet innan man återfår orken eller motivationen att ens existera. Man orkar inte ens tänka på någon annan eftersom man inte orkar med sig själv ju.

Så nu när jag tänker tillbaka så förstår jag varför träningen inte gav de resultat jag ville ha. Varför svarade inte kroppen som den brukar? Varför ser jag mina muskler, varför blir jag inte "tajtare" .. nä, det kommer jag heller inte bli förrän kroppen är i fas och orkar ta hand om sig.

  Ta hand om varann!

XoXo// OrdinaryGirl