Denna eviga väntan ... och vad är det att vänta på? Att man ska bo ensam igen :(. Samtidigt som det är helt konstigt att bo ihop fortfarande när man bestämt att flytta isär.
Det blir ju extra jobbigt när vi fortfarande tycker om varandra.
Men hur beter man sig? Hela vardagen känns ju helt konstig!? Ska man fortfarande vara gullig och kramig?? Nä det blir man ju självklart inte, men hur svårt är det inte? Man går där och fixar frukost tillsammans, man fixar middag, man åker och handlar. Livet rullar lixom på och bakom kulisserna är det kaos :o!
Så fort jag får en kram av honom så bryter jag ihop! Är så otroligt känslig. Saknar beröring, saknar ömhetskärleken som har haft. Å minsta lilla tecken åt det hållet blir förödande för mig.
Somnar med tårar i ögonen och vissa dagar även när jag vaknar.
På jobbet är det upp och ner, jag har berättat för min chef och en kollega till men inte de andra, så fort min chef kom in och frågade hur det var så bröt jag ihop igen :(. Jag vill inte, men är så otroligt skör!
Hoppas att dessa 2 månader skall gå fort. Samtidigt som jag inte vill att de skall passera alls, för då innebär det att jag är ensam efter det. Hur trist är inte det på en skala:(
Inte åka på semester ihop, inte äta go middag och dricka vin ihop, inte åka och lördagshandla ihop. Usch bryter ihop bara jag tänker på det :(!
Ska försöka samla mig och vara stark för mina barn. De är trots allt det viktigaste just nu!
Jag kommer få en tuff tid framför mig vad gäller ekonomin, ett hus alldeles själv + ett spar krav som inte är att leka med. Men jag ger mig inte, jag ska klara det :). Det kommer säkert bli bra i slutändan.
XoXo
// Ordinary girl
