Inte alls roligt när man känner att det blir verkligt nu på nåt sätt. Samtidigt som det blir lite jobbigt för oss båda att gå hemma och försöka vara goa mot varann. Vi har ju inget ont att säga varann. Vi är ju vänner, vi älskar ju varann egentligen. Det är ju för att det inte fungerar med barnen.
Det är ju det svåra i detta, när man en gång har separerat och skiljt sig från barnens pappa och träffar en ny ... att det ska klaffa. Det är ju inte helt lätt. Jag har stor förståelse för det. Men det jobbiga är ju att det känns som jag inte får någon respekt för att jag har de barnen jag har, de är uppfostrade av mig och mitt ex. Även om inte jag och mitt ex har samma syn på massa saker i uppfostran så har han ju ändå varit med och är i högsta grad delaktig i den.
Jag har haft väldiga uppoffringar när det gällde min skilsmässa med mitt ex. Han hade sådan makt över mig då han under 15 års tid tryckt ner mig i skosulorna och jag var ingenting värd, jag skulle inte tro att det jag tyckte, kände eller uttryckte betydde något. Detta fortsatte i 5 år till efter skilsmässan. Vilket var väldigt jobbigt.
Jag hade svårt att hitta mig själv, svårt att lita på folk, svårt att öppna mig framför allt.
När då barnen har varit uppfostrade i detta så uppstår ju problem när vi är så olika.
Usch, jag blir så ledsen bara jag pratar om det och bara jag tänker på det. Just idag är dessutom extra känsligt då vi skrivit på papper på överföringen av huset till mig.
Back to work!
XoXo
// Ordinary Girl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar