God förmidddag vänner!
Sitter just nu och tittar på Malou efter tio och de har precis haft ett långt inslag om ångest och depressioner.
Sökte själv läkarvård i oktober förra året för jag hade sådan stark ångest att jag inte kunde existera som normalt.
Satt hos läkaren ungefär 5 min när han skrev ut anti depressiva tabletter... Jag ville ju förklara mina symptom, jag ville ju ha hjälp! Ville ju ha någon att prata med!
Men inte här ... här blev det ett besök på 5 min och ut går jag med ett recept på anti depressiva tabletter, som jag i det läget inte visste var anti depressiva utan jag fick hjälp med att sova hette det.
Sedan bokas det inte något nytt besök av läkaren utan det förväntades att jag själv skulle ta kontakt med läkaren eller?! Man känner sig fruktansvärt hjälplös i denna situation. Man har ju inte sökt läkarhjälp för att man mår bra liksom ... så den tiden var jätte jobbig och är fortfarande. Jag vet ju inte hur jag skall bete mig... är det fler som mår så här? Hur gör man? Hur blir man av med dessa jobbiga känslor?
Då jag hade väldigt stark ångest så var allting väldigt tufft, ett samtal till en telefonsvarare på vårdcentralen var jätte jobbig! Det tog ju över en vecka innan jag lyckades ens ringa det där samtalet. Tabletterna hjälpte mig inte kände jag så jag slutade med de för jag glömde ta ibland och när jag krom på det var det försent för jag skulle ta tabletten på fastande mage några timmar innan sänggående.
Men här har jag fått vara stark fast jag inte haft någon ork och ringa till läkaren varje gång ... när min sjukskrivning började var det också jag som fick ringa för att boka tid när sjukskrivningstiden är på väg att ta slut ... hur gör jag? hur länge ska man vara sjukskriven? Hur går jag vidare? Hur kommer jag ur det här?
Det är hela tiden jag själv som måste vara drivande under min sjukperiod. Så nu orkar jag faktiskt inte längre ... nu går jag tillbaka till jobbet fast jag kanske inte ska det ... men byter snart jobb så jag känner att jag kommer gå tillbaka till jobbet och kämpa på de veckor som är kvar.
Det hade varit skönt och lugnande, dessutom mindre ångest framkallande, om det funnits bestämda läkarbesök inplanerade från början, redan då jag tog kontakt med läkaren första gången. Varför gör man inte så? Hur mycket hade inte det underlättat för de som är sjuka?
Det kan ju inte vara så besvärligt att planera in ett återbesök 4 veckor fram t.e.x.
I mitt fall har ju detta inneburit att jag fått ta väldigt många egna beslut. Beslut som jag kanske inte var kapabel till egentligen. Jag skulle ju varit sjukskriven redan i oktober och inte väntat till jag bröt ihop på jobbet i november!
Nu har jag istället fått strukturera om mitt liv, jag har fått välja bort saker. Jag har varit tvungen att välja bort vänner som inte fungerar just nu då jag inte har någon energi för detta.
Jag har i vanliga fall positivt tänkande och kan ses av många som en väldigt glad och positiv person. Ja det är jag! På utsidan! Men det är aldrig någon som frågar ... hur mår du? OCH sedan verkligen lyssnar på svaret. Så därför bryr man sig inte om att säga hur det egentligen är , eller hur man egentligen mår ...
Rätt eller fel!? Men det är så jag har gjort.
Jag är väldigt mycket för det här med mental träning och inser att man kan styra väldigt mycket själv med sina tankar. Så när detta inte har gått längre har jag ju blivit väldigt frustrerad!
Men har nu fått lära mig hur hjärnan fungerar när man är utbränd/ utmattad och deprimerad och kanske också inte sover så bra. Jag har fått för lite återhämtning under flera års tid och det resulterade i att hjärnan inte längre orkade sortera all information utan till slut "gav upp" och visade kroppen att nu orkar du inte längre!
Nu ser jag framåt! Jag skall göra saker på mitt sätt! Jag skall se till vad som är bra för mig och inte tänka så mycket på vad som är bra för andra om det gör att jag mår psykiskt dåligt. Ingenting skall vara på bekostnad av dig själv! Jag har alltid fått höra av mitt gamla ex (vi levde ihop i 15 år) att jag var självisk ... när det är det jag sist har varit. I dag vet jag det men då visste jag inte det.
Den historien skulle jag också vilja berätta någon gång. Det kanske kommer ;).
Ha nu en fortsatt fin måndag!
XoXo
// Ordinary Girl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar